I likhet med hundratals miljoner andra efterföljare till Herren Jesus Kristus håller vi fast vid lagarna och buden i Bibeln, åtnjuter den rikliga nåden från Herren Jesus Kristus och samlas, ber, lovsjunger och tjänar i Herren Jesu Kristi namn – och allt detta gör vi under Herrens omsorg och beskydd.
Vi är ofta svaga och ofta starka. Vi tror att alla våra handlingar överensstämmer med Herrens undervisning. Därav följer naturligt att vi också tror att vi vandrar lydnadens väg till den himmelske Faderns vilja. Vi längtar efter Herren Jesu återkomst, efter Herren Jesu ärofyllda ankomst, efter slutet på vårt liv på jorden, efter rikets framträdande och efter allt som förutsades i Uppenbarelseboken: Herren kommer och för med sig en katastrof och belönar de goda och bestraffar de onda och tar med sig alla som följer honom och välkomnar hans återkomst upp i luften för att möta honom. Varje gång vi tänker på det kan vi inte undgå att gripas av sinnesrörelse. Vi är tacksamma över att vara födda under de sista dagarna och vi har turen att bevittna Herrens ankomst. Även om vi har blivit utsatta för förföljelse är det i utbyte mot ”en mycket mer överträffande och evig tyngd av härlighet”; en sådan välsignelse det är! All denna längtan och nåden som är given av Gud gör att vi ofta håller oss nyktra i bön och att vi samlas oftare. Kanske kommer Herren plötsligt nästa år, kanske imorgon eller kanske ännu tidigare när människan inte förväntar sig det, och uppenbarar sig i en grupp av människor som har väntat uppmärksamt på honom. Vi konkurrerar alla med varandra, ingen vill hamna efter, för att bli den första grupp som skådar Herrens ankomst, för att bli en av dem som blir uppryckta. Vi har gett allt, oavsett priset, för att den här dagen ska komma. Vissa har gett upp sina arbeten, en del har övergett sina familjer, några har avstått från äktenskap och somliga har till och med skänkt alla sina besparingar. En sådan osjälvisk hängivenhet! En sådan uppriktighet och lojalitet måste till och med överträffa helgonen i forna tider! Då Herren skänker sin nåd till den han önskar och har förbarmande med den han vill, tror vi att vår hängivenhet och våra offer redan har skådats av hans ögon. På samma sätt har våra uppriktiga böner redan nått hans öron och vi litar på att Gud kommer att belöna oss för vår hängivenhet. Dessutom hade Gud varit nådig mot oss innan han skapade världen och de välsignelser och löften han har gett till oss kan ingen ta ifrån oss. Vi planerar alla för framtiden och utgår från att vår hängivenhet och våra offer är förhandlingsobjekt eller förråd till vårt uppryckande i luften för att möta Herren. Förutom det placerar vi oss själva, utan minsta tvekan, på den framtida tronen där vi styr över alla länder och folk eller regerar som kungar. Allt detta ser vi som ett givet faktum, som något vi kan förvänta oss.
Vi föraktar alla dem som är emot Herren Jesus. I slutänden kommer de alla att förintas. Vem sa åt dem att inte tro att Herren Jesus är frälsaren? Det händer naturligtvis att vi lär oss av Herren Jesus och är medlidsamma med världen, för människor förstår inte så vi bör vara toleranta och förlåtande mot dem. Allt vi gör sker i enlighet med Bibelns ord, för allt som inte överensstämmer med Bibeln är irrlära och kätteri. En sådan slags tro är djupt rotad i sinnet hos var och en av oss. Vår Herre finns i Bibeln och om vi inte avviker från Bibeln så skall vi inte avvika från Herren. Om vi står fast vid den principen skall vi bli frälsta. Vi sporrar varandra och stödjer varandra, och varje gång vi samlas hoppas vi att allt vi säger och gör är i enlighet med Herrens vilja och kan godtas av Herren. Trots den skarpa fientligheten i vår omgivning är våra hjärtan fyllda med glädje. När vi tänker på de välsignelser som är så nära inom räckhåll, finns det då inget som vi inte kan försaka? Finns det inget som vi inte klarar att skilja oss från? Allt detta är underförstått och allt detta betraktas av Guds ögon. Vi, det lilla antal av de behövande som har blivit upplyfta från dynghögen, är likadana som alla vanliga anhängare till Herren Jesus: Vi drömmer om att bli uppryckta och om att bli välsignade och om att regera över alla länder. Vårt fördärv är blottlagt i Guds ögon och våra önskningar och begär är fördömda i Guds ögon. Ändå sker det hela så obemärkt, så rationellt, och ingen av oss undrar om vår längtan är rätt, än mindre tvivlar någon av oss på riktigheten i allt som vi håller fast vid. Vem känner Guds vilja? Vi vet inte att vi ska söka eller utforska eller ens engagera oss i den väg som människan vandrar. För vi bryr oss bara om huruvida vi kan bli upplyfta, huruvida vi kan bli välsignade, huruvida det finns en plats för oss i himmelriket och huruvida vi ska få ta del av vattnet i livets flod och frukten på livets träd. Tror vi inte på Herren och är hans efterföljare i syfte att erhålla allt detta? Våra synder har blivit förlåtna, vi har ångrat oss, vi har druckit den bittra kalken med vin och vi har tagit korset på vår rygg. Vem kan säga att det pris vi har betalat inte kommer att godtas av Herren? Vem kan säga att vi inte har förberett tillräckligt med olja? Vi vill inte vara de oförståndiga jungfrurna eller en av dem som lämnas kvar. Dessutom ber vi ofta och ber Herren att hindra oss från att bli lurade av falska Kristus, för det står i Bibeln att ”Så om någon människa säger till er: ’Se, här är Kristus’ eller ’Där är Kristus’, tro det inte. För det skall uppstå falska kristus och falska profeter, och de skall göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skall bedra de mest utvalda” (Matteus 24:23-24). Vi har alla memorerat dessa verser, vi kan dem framlänges och baklänges och vi betraktar dem som en värdefull skatt, som liv, och som referenserna för vårt uppryckande och vår frälsning …
I tusentals år har de levande gått bort och tagit med sig sin längtan och sina drömmar, och ingen vet egentligen om de har farit till himmelriket. De döda återvänder och de har glömt alla historier som en gång utspelade sig och fortsätter följa förfädernas undervisning och vägar. Så allt eftersom åren går och dagarna förflyter är det ingen som vet om vår Herre Jesus, vår Gud, verkligen godtar allt som vi gör. Vi ser bara fram emot ett resultat och spekulerar i allt som ska ske. Under tiden har Gud tigit och aldrig framträtt för oss eller talat till oss. Och därför bedömer vi egensinnigt Guds vilja och sinnelag enligt Bibeln och tecknen. Vi har vant oss vid Guds tystnad. Vi har vant oss vid att värdera rätt och fel i vårt beteende med hjälp av vårt eget sätt att tänka. Vi har vant oss vid att använda vår kunskap, våra föreställningar och vår etik och moral för att ersätta Guds krav på oss. Vi har vant oss vid att njuta av Guds nåd. Vi har vant oss vid att Gud ger stöd när än vi behöver. Vi har vant oss vid att sträcka fram våra händer till Gud för att få allt och vid att kommendera Gud. Vi har också vant oss vid att följa en dogm och inte uppmärksamma hur den Helige Ande leder oss. Dessutom har vi vant oss vid dagar då vi är vår egen herre. Vi tror på en sådan här Gud, som vi aldrig har mött. Frågor om hur hans sinnelag är, hur hans ägodelar eller vara är, hur hans avbild är, huruvida vi ska känna igen honom eller inte när han kommer, och så vidare – ingen av dessa är viktiga. Det viktiga är att han finns i våra hjärtan, att vi alla väntar på honom och att vi kan föreställa oss hur han är. Vi uppskattar vår tro och värdesätter vår andlighet. Vi betraktar allting som dynga och trampar allt under fötterna. Eftersom vi är den ärorika Herrens efterföljare kan inget hejda våra steg när vi följer Herren, oavsett hur lång och besvärlig resan är, oavsett vilka svårigheter och faror som drabbar oss. ”En flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron. På båda sidor av floden stod livets träd, som gav tolv sorters frukter, och det bar frukt varje månad, och trädens löv var till för att hela folken. Och det skall inte längre finnas någon förbannelse, utan Guds och Lammets tron skall finnas inuti den, och hans tjänare skall tjäna honom. Och de skall se hans ansikte och hans namn skall finnas på deras pannor. Och där skall det inte finnas någon natt, och de behöver inte något vaxljus, och inte heller solens ljus, för Herren Gud ger dem ljus, och de skall härska i evigheters evighet” (Uppenbarelseboken 22:1 - 5). Varje gång vi sjunger de orden fylls våra hjärtan till brädden av en vidunderlig glädje och tillfredsställelse och tårarna strömmar nerför våra kinder. Herren vare tack för att han väljer oss, Herren vare tack för sin nåd. Han har skänkt oss hundrafalt nu i denna tid, har gett oss evigt liv i den värld som kommer och om han bad oss att dö nu skulle vi göra det utan att klaga det minsta. Herre! Skynda dig och kom! Dröj inte en minut längre, för vi längtar desperat efter dig och har försakat allt för dig.
Gud tiger och har aldrig visat sig för oss, men hans verk har aldrig upphört. Han ser på alla länder och styr över allt och lägger märke till människans alla ord och gärningar. Han utför sin förvaltning stegvis enligt sin plan. Den fortskrider stilla, utan dramatiska effekter, men hans fotsteg kommer ständigt närmare mänskligheten och hans domarsäte breds ut i universum med ljusets hastighet och följs direkt av att hans tron sänks ner till oss. En sådan majestätisk scen det är, en sådan storslagen och högtidlig tablå. Som en duva och ett rytande lejon kommer Anden till oss alla. Han är vis, han är rättfärdig och majestätisk, han kommer till oss stilla, i besittning av auktoritet och fylld med kärlek och medlidande. Ingen lägger märke till hans ankomst, ingen välkomnar hans ankomst och ingen vet heller allt som han kommer att göra. Människans liv förblir oförändrat, hennes hjärta är det samma och dagarna fortlöper som vanligt. Gud lever bland oss som en vanlig människa, som en mycket oansenlig efterföljare och en vanlig troende. Han har sina egna förehavanden, sina egna mål och han har dessutom en gudomlighet som vanliga människor inte besitter. Ingen har upptäckt hans gudomlighet och ingen har uppfattat skillnaden mellan hans substans och människans. Vi lever tillsammans med honom, otvungna och orädda, för vi ser honom inte som någonting annat än en oansenlig troende. Han följer alla våra rörelser, och alla våra tankar och idéer är blottlagda inför honom. Ingen intresserar sig för hans existens, ingen har någon uppfattning om hans funktion och ingen har heller några misstankar om vem han är. Vi fortsätter helt enkelt med våra förehavanden, som om han inte hade något med oss att göra…
Som av en händelse uttalar den Helige Ande ett textavsnitt ”genom” honom och även om det känns väldigt oväntat så erkänner vi det som ett yttrande av Gud och accepterar det villigt från Gud. Det beror på att vi bör acceptera dessa ord och inte kan förneka dem, oavsett vem som uttalar dem, så länge de kommer från den Helige Ande. Nästa yttrande skulle kunna komma genom mig, det skulle kunna komma genom dig eller det skulle kunna komma genom honom. Oavsett vem det är, så är allting Guds nåd. Men oavsett vem den personen är bör vi inte tillbe denna, för oavsett allt annat kan den personen omöjligen vara Gud. Vi kan på inga villkor utse en vanlig människa som denna till att vara vår Gud. Vår Gud är så stor och ärofull. Hur skulle han kunna representeras av någon så oansenlig? Dessutom väntar vi alla på Guds ankomst som ska föra oss tillbaka till himmelriket, och hur kan då någon så oansenlig vara kvalificerad för en så viktig och krävande uppgift? Om Herren kommer tillbaka måste det vara på ett vitt moln, synlig för alla. Så ärofullt det kommer att bli! Hur skulle han stilla kunna dölja sig bland en vanlig grupp människor?
Och ändå är det denna vanliga person, dold bland människor, som uträttar det nya verket med att frälsa oss. Han klargör inget för oss och berättar inte heller för oss varför han har kommit. Han uträttar bara det verk han avser att göra, stegvis och enligt sin plan. Hans ord och yttranden blir allt mer frekventa. Från att trösta, förmana, påminna och varna till att förebrå och fostra. Från en ton som är vänlig och mild till ord som är häftiga och majestätiska – alla ingjuter de medlidande och bävan i människan. Allt han säger når in till de hemligheter som är dolda djupt inom oss, hans ord plågar våra hjärtan, plågar vår ande och gör oss skamsna och förödmjukade. Vi börjar undra om Gud i den personens hjärta verkligen älskar oss och vad exakt han har för avsikt att göra. Kanske vi bara kan bli uppryckta efter att ha genomlidit en sådan smärta? I våra huvuden gör vi beräkningar … om det slutmål som skall komma och om vårt framtida öde. Ändå är det ingen av oss som tror att Gud har antagit kött och verkar bland oss. Trots att han har varit med oss så länge, trots att han redan har talat så många ord till oss, ansikte mot ansikte, är vi fortfarande ovilliga att acceptera någon så vanlig som vår framtids Gud, än mindre är vi villiga att överlåta kontrollen över vår framtid och vårt öde till någon så oansenlig. Av honom åtnjuter vi en evig tillgång till levande vatten och tack vare honom lever vi ansikte mot ansikte med Gud. Vi är bara tacksamma för nåden från Herren Jesus i himlen och har aldrig lagt märke till känslorna hos denna vanliga person som besitter gudomlighet. Han fortsätter ödmjukt att utföra sitt verk, dold i köttet, och ger uttryck för sitt hjärtas röst, till synes opåverkad av mänsklighetens avvisande av honom, och han förlåter tydligen alltid människans barnslighet och okunnighet, och är evigt tålmodig med människans vanvördighet gentemot honom.
Utan vår vetskap har denna oansenliga man steg för steg lett oss in i Guds verk. Vi genomgår otaliga prövningar, är underkastade oräkneliga tillrättavisningar och prövas av döden. Vi lär om Guds rättfärdiga och majestätiska sinnelag, åtnjuter också hans kärlek och medlidande, börjar uppskatta Guds väldiga makt och vishet, bevittna Guds skönhet och skåda Guds ivriga önskan att frälsa människan. Genom orden från denna vanliga människa börjar vi lära känna Guds sinnelag och substans, börjar vi förstå Guds vilja, börjar vi lära känna människans natur och substans och se frälsningens och fulländningens väg. Hans ord får oss att ”dö” och får oss att återigen ”födas på nytt”. Hans ord ger oss tröst men gör oss också förkrossade av skuld med en känsla av tacksamhetsskuld. Hans ord skänker oss glädje och frid, men även stor smärta. Ibland är vi som lamm till slakt i hans händer, ibland är vi som hans ögonsten och får åtnjuta hans kärlek och tillgivenhet, ibland är vi som hans fiende, brända till aska av vreden i hans blick. Vi är den mänsklighet som räddats av honom, vi är maskar inför hans blick och vi är de förlorade fåren som han tänker på att återfinna dag och natt. Han är barmhärtig mot oss, han föraktar oss, han upphöjer oss, han tröstar och förmanar oss, han vägleder oss, han upplyser oss, han tillrättavisar och fostrar oss och han till och med förbannar oss. Han oroar sig för oss natt och dag, han skyddar och värnar om oss natt och dag, han viker aldrig från vår sida och han ägnar oss all sin omsorg och betalar vilket pris som helst för oss. Bland orden från detta lilla och oansenliga kött har vi åtnjutit Gud i sin helhet och skådat den slutmål som Gud har skänkt åt oss. Ändå smyger sig fåfänga in i våra hjärtan och vi är fortfarande ovilliga att aktivt godta en person som denna som vår Gud. Även om han har gett oss så mycket manna, så mycket att glädjas åt kan inget av detta ta över Herrens plats i våra hjärtan. Det är bara med stor ovilja som vi visar vår aktning för den personens särskilda identitet och status. Om han inte talar tydligt för att få oss att inse att han är Gud så kommer vi aldrig själva att erkänna honom som den Gud som snart ska komma och ändå har verkat bland oss så länge.
Gud fortsätter att yttra sig och använder olika metoder och perspektiv för att förmana oss till vad vi ska göra och han ger uttryck åt sitt hjärtas röst. Hans ord bär livskraft och visar vilken väg vi ska gå och låter oss förstå vad sanningen är. Vi börjar lockas av hans ord, vi kommer att fokusera på hans ton och sätt att tala och börjar undermedvetet intressera oss för hjärtats röst hos denna oansenliga person. Han gör gedigna ansträngningar för oss, mister sömn och aptit för oss, gråter för oss, suckar för oss, stönar i sjukdom för oss, utstår förödmjukelser för vårt slutmål och vår frälsnings skull, och hans hjärta blöder och fäller tårar för vår känslolöshet och upproriskhet. Ett sådant vara och sådana ägodelar som hans är bortom en vanlig person och det kan inte besittas eller uppnås av någon av de fördärvade. Han har en tolerans och ett tålamod som ingen vanlig människa besitter, och ingen skapad varelse besitter hans kärlek. Ingen förutom honom kan känna till alla våra tankar, ha ett sådant grepp om vår natur och substans, döma mänsklighetens upproriskhet och fördärv eller tala till oss och verka bland oss på det viset å Gud i himlens vägnar. Ingen förutom han kan besitta Guds auktoritet, vishet och värdighet. Guds sinnelag och det han har och är utgår i sin helhet från honom. Ingen utom honom kan visa oss vägen och ge oss ljus. Ingen utom honom kan avslöja de mysterier som inte Gud har röjt från skapelsen fram till idag. Ingen utom honom kan rädda oss från Satans slaveri och vårt fördärvade sinnelag. Han representerar Gud och ger uttryck åt Guds hjärtas röst, Guds förmaningar och Guds dömande ord till hela mänskligheten. Han har inlett en ny tidsålder, en ny era och kommit med en ny himmel och jord, ett nytt verk och han har fört med sig hopp till oss och avslutat det liv vi levde i vaghet och låtit oss att fullt ut skåda frälsningens väg. Han har erövrat hela vår varelse och vunnit våra hjärtan. Från den stunden har våra sinnen blivit medvetna och vår ande tycks bli upplivas: Denna vanliga, oansenliga person som lever bland oss och som sedan länge har blivit avvisad av oss – är han inte den Herre Jesus som ständigt finns i våra tankar och som vi längtar efter dag och natt? Det är han! Det är verkligen han! Han är vår Gud! Han är vägen, sanningen och livet! Han har låtit oss leva igen, se ljuset och har hindrat våra hjärtan från att komma på villovägar. Vi har återvänt till Guds hem, vi har återvänt inför hans tron, vi befinner oss ansikte mot ansikte med honom, vi har bevittnat hans anlete och har sett vägen framåt. Då har våra hjärtan varit fullständigt erövrade av honom. Vi tvekar inte längre om vem han är och motsätter oss inte längre hans verk och ord, utan faller fullständigt ner inför honom. Vi vill inget hellre än att följa Guds fotspår under resten av våra liv och bli fulländade av honom och återgälda hans nåd och återgälda hans kärlek till oss och lyda hans iscensättningar och arrangemang, och samarbeta med hans verk och göra allt vi kan för att fullfölja det han anförtror oss.
Att bli erövrad av Gud är som en kampsportstävling.
Alla Guds ord slår mot vår dödliga punkt och gör oss sorgsna och rädda. Han avslöjar våra föreställningar, avslöjar våra fantasier och avslöjar vårt fördärvade sinnelag. I allt det vi säger och gör och i alla våra tankar och idéer avslöjas vår natur och substans av hans ord, och gör oss förödmjukade och darrande av rädsla. Han berättar för oss, en efter en, om alla våra handlingar, våra syften och föresatser, och till och med det fördärvade sinnelag som vi själva aldrig har upptäckt, och får oss att känna oss blottställda i all vår bedrövliga bristfällighet och, än mer, fullständigt övertygade. Han dömer oss för vårt motstånd mot honom, tuktar oss för vår hädelse och vårt fördömande av honom och får oss att känna att vi är värdelösa i hans ögon och att vi är den levande Satan. Våra förhoppningar är krossade, vi vågar inte längre ställa några orimliga krav eller försöka något med honom och till och med våra drömmar försvinner över en natt. Det är ett faktum som ingen av oss kan föreställa sig och som ingen av oss kan acceptera. För en stund råkar våra sinnen ur balans och vi vet inte hur vi ska fortsätta vägen fram, vet inte hur vi ska fortsätta i det vi tror på. Det verkar som att vår tro har hamnat på ruta ett igen och att vi aldrig har mött och bekantat oss med Herren Jesus. Allt vi ser gör oss förbryllade och får oss att känna att vi har hamnat på drift. Vi är bestörta, vi är besvikna och djupast i våra hjärtan finns en outhärdlig ilska och skam. Vi försöker få utlopp för den, försöker hitta en väg ut och än mer försöker vi fortsätta vänta på vår frälsare Jesus och utgjuta våra hjärtan till honom. Även om det händer att vi varken är högmodiga eller ödmjuka på ytan plågas vi inombords av en känsla av förlust som aldrig förr. Även om vi ibland kan verka ovanligt lugna på ytan utstår vi ett stormigt hav inombords. Hans dom och tuktan har tagit ifrån oss alla våra förhoppningar och drömmar, har lämnat oss utan våra orimliga önskningar, ovilliga att tro att han är vår frälsare med förmåga att rädda oss. Hans dom och tuktan har öppnat en djup avgrund mellan honom och oss och ingen är beredd att korsa den. Hans dom och tuktan är den första gången vi drabbas av en sådan kraftig motgång och en sådan stor förödmjukelse. Hans dom och tuktan har fått oss att verkligen uppskatta Guds ära och intolerans mot människans brott, och jämfört med det är vi så oansenliga och orena. Hans dom och tuktan har fått oss att för första gången inse hur arroganta och uppblåsta vi är och att människan aldrig kommer att bli Guds jämlike eller likställd med Gud. Hans dom och tuktan har fått oss att längta efter att inte längre leva med ett så fördärvat sinnelag och har fått oss att längta efter att bli av med en sådan natur och substans så snart som möjligt och inte längre vara avskydda av honom och motbjudande för honom. Hans dom och tuktan har gjort oss villiga att lyda hans ord och inte längre redo att göra uppror mot hans iscensättningar och arrangemang. Hans dom och tuktan har åter gett oss en längtan efter att söka livet och gjort att vi glatt accepterar honom som vår frälsare. … Vi har vandrat ut ur erövringens verk, klivit ut ur helvetet, klivit ut ur dödsskuggans dal. … Allsmäktige Gud har vunnit oss, denna grupp människor! Han har triumferat över Satan och besegrat alla sina fiender!
Vi är bara en grupp vanliga människor som besitter ett fördärvat sataniskt sinnelag, vi är de som Gud utvalde före tidernas begynnelse, och vi är de behövande som Gud har lyft upp från dynghögen. En gång avvisade och fördömde vi Gud, men nu har vi blivit erövrade av honom. Vi har fått liv och fått det eviga livets väg av Gud. Var vi än befinner oss på jorden, oavsett förföljelse och vedermöda, kan vi inte vara utan frälsningen från Allsmäktige Gud. För han är vår skapare och vår enda försoning!
Guds kärlek tränger fram som vattnet ur en källa och ges till dig och till mig och till honom och till alla dem som uppriktigt söker sanningen och inväntar Guds framträdande.
På samma sätt som månen alltid följer solen upphör aldrig Guds verk utan det utförs på dig, på mig, på honom och på alla dem som följer Guds fotspår och godtar Guds dom och tuktan.
23 mars 2010
från "Ordet framträder i köttet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar