Relevanta ord från Gud:
Vad är det människan har fått sedan hon började tro på Gud? Vad har du fått veta om Gud? Hur mycket har du förändrats genom din tro på Gud? Ni vet alla att människans tro på Gud inte bara handlar om att frälsa själen och att må bra i köttet, och det handlar inte heller om att berika sitt eget liv genom kärleken till Gud, och så vidare. Det ligger till så att om du älskar Gud för att må bra i köttet eller känna tillfälligt välbehag, så kan du visserligen nå höjden av din kärlek till Gud och inte behöva be om någonting längre, men den kärlek du söker är då ändå en oren kärlek och behagar inte Gud.
De som använder kärleken till Gud för att berika sina tråkiga liv och fylla en tomhet i sina hjärtan är de som strävar efter att leva bekvämt, inte de som verkligen strävar efter att älska Gud. Den sortens kärlek är emot ens vilja, en jakt på känslomässigt välbehag, och Gud behöver inte den sortens kärlek. Av vilket slag är då den kärlek du har? Varför älskar du Gud? Hur mycket sann kärlek har du till Gud just nu? De flesta av er har just den kärlek vi talade om. Den sortens kärlek kan bara behålla status quo – den kan inte bli en sådan kärlek som varar för evigt, inte slå rot i människan. Den sortens kärlek är som en blomma som blommar och vissnar utan att bära frukt. Med andra ord: När du en gång har älskat Gud på det sättet och det inte finns någon som kan leda dig på vägen framåt, så kommer du att falla. Om du bara kan älska Gud under den tid då du älskar Gud, och inte efteråt ändrar någonting av din livsinställning, så kommer du att fortsätta vara innesluten i mörker, där du inte kan fly och fortfarande inte slipper manipuleras och luras av Satan. Ingen sådan människa kan helt och hållet vinnas av Gud; i slutändan tillhör hennes ande, själ och kropp alltjämt Satan. Det är ingen tvekan om det. De som inte helt kan vinnas av Gud kommer alla att återgå till sin ursprungliga plats, det vill säga tillbaka till Satan, och de kommer att hamna i sjön som brinner av eld och svavel och få finna sig i nästa steg i straffet från Gud. De som vinns av Gud är de som gör uppror mot Satan och flyr från hans överhöghet. Sådana människor kommer officiellt att räknas in i rikets folk. Det är så rikets folk blir till.
Utdrag ur ”Vad troende bör ha för perspektiv” i ”Ordet framträder i köttet”
Idag måste du komma in på rätt spår eftersom du tror på den praktiske Gud. När du har tro på Gud bör du inte bara söka välsignelser, utan söka att älska Gud och känna Gud. Genom hans upplysning och din egen strävan kan du äta och dricka hans ord, utveckla en sann förståelse av Gud, och ha en sann kärlek till Gud som kommer från ditt hjärta. Med andra ord är din kärlek till Gud den mest äkta, så att ingen kan förstöra eller stå i vägen för din kärlek till honom. Då är du på rätt spår i tron till Gud. Det bevisar att du tillhör Gud, för ditt hjärta har tagits i besittning av Gud och då kan du inte besittas av någonting annat. På grund av din erfarenhet, det pris du betalat och Guds verk, kan du utveckla en oombedd kärlek till Gud. Då befrias du från Satans inflytande och lever i ljuset av Guds ord. Först när du har brutit dig fri från mörkrets inflytande kan du bedömas ha vunnit Gud. I din tro på Gud måste du söka detta mål. Detta är plikten för var och en av er. Ingen bör vara tillfreds med saker och ting som de är. Du kan inte vara tvehågsen gentemot Guds verk eller ta lätt på det. Du bör tänka på Gud i alla avseenden och vid alla tillfällen, och göra allting för hans skull. Och när du talar eller gör saker, bör du sätta Guds hus intressen först. Bara detta är i enlighet med Guds vilja.
Utdrag ur ”Du borde leva för sanningen eftersom du tror på Gud” i ”Ordet framträder i köttet”
Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan.
Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet”
Hur mycket älskar du egentligen Gud idag? Och hur mycket känner du egentligen till av allt det som Gud har utfört i dig? Det är något som du bör lära dig. När Gud kommer till jorden är meningen med allt som han har utfört i människan och låtit henne se att hon ska älska honom och verkligen känna honom. Att människan kan lida för Gud och har kunnat komma så här långt beror å ena sidan på Guds kärlek, å andra sidan på Guds frälsning. Det beror också på det verk av dom och tuktan som Gud har utfört i människan. Om ni är utan dom, tuktan och prövningar från Gud, och om Gud inte har fått er att lida, då – om jag ska vara helt härlig – är det inte så att ni verkligen älskar Gud. Ju större Guds verk i människan är och ju större människans lidande är, desto mer kan det visa exakt hur viktigt Guds verk är, och desto mer kan den människans hjärta verkligen älska Gud. Hur lär man sig att älska Gud? Utan plåga och förädling, utan smärtsamma prövningar – och om Gud dessutom bara gav människan nåd, kärlek och barmhärtighet – skulle du då kunna uppnå sann kärlek till Gud? Å ena sidan inser människan under Guds prövningar sina egna brister och ser hur obetydlig, föraktlig och liten hon är – att hon varken har något eller är något. Å andra sidan skapar Gud under prövningarna olika situationer för människan som gör henne mer förmögen att uppleva hans ljuvlighet. Fastän smärtan är stor och ibland oöverstiglig – och till och med når en nivå av förkrossande sorg – kommer människan, när hon upplevt den, att se hur härligt Guds verk är i henne. Endast med det som grund föds i människan sann kärlek till Gud. I dag ser människan att med endast Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är hon oförmögen att verkligen känna sig själv, och än mindre förmögen att lära känna människans innersta väsen. Endast genom både Guds förädling och Guds dom, endast under sådan förädling kan människan lära känna sina egna brister, och förstå att hon inte har någonting. På så sätt bygger människans kärlek till Gud på grundvalen som består av Guds förädling och dom. Om du endast åtnjuter Guds nåd, och har ett fridfullt familjeliv eller materiella välsignelser, då har du inte vunnit Gud, och din tro på Gud har misslyckats. Gud har redan utfört ett stadium av nådens verk i köttet, och har redan skänkt människan materiella välsignelser – men människan kan inte göras fullkomlig med endast nåd, kärlek och barmhärtighet. Genom sina erfarenheter möter människan en del av Guds kärlek och ser Guds kärlek och barmhärtighet. Men efter en tids erfarenhet ser hon att Guds nåd och hans kärlek och barmhärtighet inte kan göra människan fullkomlig, och inte heller kan avslöja det som är fördärvat i människan eller få bort människans fördärvade sinnelag eller göra hennes kärlek och tro fullkomlig. Guds nådaverk var hans verk under en tidsperiod, och människan kan inte förlita sig på att åtnjuta Guds nåd för att lära känna honom.
Utdrag ur ”Endast genom att uppleva smärtsamma prövningar kan ni lära känna Guds skönhet” i ”Ordet framträder i köttet”
Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.
Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.
Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet”
Vad är det människan har fått sedan hon började tro på Gud? Vad har du fått veta om Gud? Hur mycket har du förändrats genom din tro på Gud? Ni vet alla att människans tro på Gud inte bara handlar om att frälsa själen och att må bra i köttet, och det handlar inte heller om att berika sitt eget liv genom kärleken till Gud, och så vidare. Det ligger till så att om du älskar Gud för att må bra i köttet eller känna tillfälligt välbehag, så kan du visserligen nå höjden av din kärlek till Gud och inte behöva be om någonting längre, men den kärlek du söker är då ändå en oren kärlek och behagar inte Gud.
De som använder kärleken till Gud för att berika sina tråkiga liv och fylla en tomhet i sina hjärtan är de som strävar efter att leva bekvämt, inte de som verkligen strävar efter att älska Gud. Den sortens kärlek är emot ens vilja, en jakt på känslomässigt välbehag, och Gud behöver inte den sortens kärlek. Av vilket slag är då den kärlek du har? Varför älskar du Gud? Hur mycket sann kärlek har du till Gud just nu? De flesta av er har just den kärlek vi talade om. Den sortens kärlek kan bara behålla status quo – den kan inte bli en sådan kärlek som varar för evigt, inte slå rot i människan. Den sortens kärlek är som en blomma som blommar och vissnar utan att bära frukt. Med andra ord: När du en gång har älskat Gud på det sättet och det inte finns någon som kan leda dig på vägen framåt, så kommer du att falla. Om du bara kan älska Gud under den tid då du älskar Gud, och inte efteråt ändrar någonting av din livsinställning, så kommer du att fortsätta vara innesluten i mörker, där du inte kan fly och fortfarande inte slipper manipuleras och luras av Satan. Ingen sådan människa kan helt och hållet vinnas av Gud; i slutändan tillhör hennes ande, själ och kropp alltjämt Satan. Det är ingen tvekan om det. De som inte helt kan vinnas av Gud kommer alla att återgå till sin ursprungliga plats, det vill säga tillbaka till Satan, och de kommer att hamna i sjön som brinner av eld och svavel och få finna sig i nästa steg i straffet från Gud. De som vinns av Gud är de som gör uppror mot Satan och flyr från hans överhöghet. Sådana människor kommer officiellt att räknas in i rikets folk. Det är så rikets folk blir till.
Utdrag ur ”Vad troende bör ha för perspektiv” i ”Ordet framträder i köttet”
Idag måste du komma in på rätt spår eftersom du tror på den praktiske Gud. När du har tro på Gud bör du inte bara söka välsignelser, utan söka att älska Gud och känna Gud. Genom hans upplysning och din egen strävan kan du äta och dricka hans ord, utveckla en sann förståelse av Gud, och ha en sann kärlek till Gud som kommer från ditt hjärta. Med andra ord är din kärlek till Gud den mest äkta, så att ingen kan förstöra eller stå i vägen för din kärlek till honom. Då är du på rätt spår i tron till Gud. Det bevisar att du tillhör Gud, för ditt hjärta har tagits i besittning av Gud och då kan du inte besittas av någonting annat. På grund av din erfarenhet, det pris du betalat och Guds verk, kan du utveckla en oombedd kärlek till Gud. Då befrias du från Satans inflytande och lever i ljuset av Guds ord. Först när du har brutit dig fri från mörkrets inflytande kan du bedömas ha vunnit Gud. I din tro på Gud måste du söka detta mål. Detta är plikten för var och en av er. Ingen bör vara tillfreds med saker och ting som de är. Du kan inte vara tvehågsen gentemot Guds verk eller ta lätt på det. Du bör tänka på Gud i alla avseenden och vid alla tillfällen, och göra allting för hans skull. Och när du talar eller gör saker, bör du sätta Guds hus intressen först. Bara detta är i enlighet med Guds vilja.
Utdrag ur ”Du borde leva för sanningen eftersom du tror på Gud” i ”Ordet framträder i köttet”
Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan.
Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet”
Hur mycket älskar du egentligen Gud idag? Och hur mycket känner du egentligen till av allt det som Gud har utfört i dig? Det är något som du bör lära dig. När Gud kommer till jorden är meningen med allt som han har utfört i människan och låtit henne se att hon ska älska honom och verkligen känna honom. Att människan kan lida för Gud och har kunnat komma så här långt beror å ena sidan på Guds kärlek, å andra sidan på Guds frälsning. Det beror också på det verk av dom och tuktan som Gud har utfört i människan. Om ni är utan dom, tuktan och prövningar från Gud, och om Gud inte har fått er att lida, då – om jag ska vara helt härlig – är det inte så att ni verkligen älskar Gud. Ju större Guds verk i människan är och ju större människans lidande är, desto mer kan det visa exakt hur viktigt Guds verk är, och desto mer kan den människans hjärta verkligen älska Gud. Hur lär man sig att älska Gud? Utan plåga och förädling, utan smärtsamma prövningar – och om Gud dessutom bara gav människan nåd, kärlek och barmhärtighet – skulle du då kunna uppnå sann kärlek till Gud? Å ena sidan inser människan under Guds prövningar sina egna brister och ser hur obetydlig, föraktlig och liten hon är – att hon varken har något eller är något. Å andra sidan skapar Gud under prövningarna olika situationer för människan som gör henne mer förmögen att uppleva hans ljuvlighet. Fastän smärtan är stor och ibland oöverstiglig – och till och med når en nivå av förkrossande sorg – kommer människan, när hon upplevt den, att se hur härligt Guds verk är i henne. Endast med det som grund föds i människan sann kärlek till Gud. I dag ser människan att med endast Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är hon oförmögen att verkligen känna sig själv, och än mindre förmögen att lära känna människans innersta väsen. Endast genom både Guds förädling och Guds dom, endast under sådan förädling kan människan lära känna sina egna brister, och förstå att hon inte har någonting. På så sätt bygger människans kärlek till Gud på grundvalen som består av Guds förädling och dom. Om du endast åtnjuter Guds nåd, och har ett fridfullt familjeliv eller materiella välsignelser, då har du inte vunnit Gud, och din tro på Gud har misslyckats. Gud har redan utfört ett stadium av nådens verk i köttet, och har redan skänkt människan materiella välsignelser – men människan kan inte göras fullkomlig med endast nåd, kärlek och barmhärtighet. Genom sina erfarenheter möter människan en del av Guds kärlek och ser Guds kärlek och barmhärtighet. Men efter en tids erfarenhet ser hon att Guds nåd och hans kärlek och barmhärtighet inte kan göra människan fullkomlig, och inte heller kan avslöja det som är fördärvat i människan eller få bort människans fördärvade sinnelag eller göra hennes kärlek och tro fullkomlig. Guds nådaverk var hans verk under en tidsperiod, och människan kan inte förlita sig på att åtnjuta Guds nåd för att lära känna honom.
Utdrag ur ”Endast genom att uppleva smärtsamma prövningar kan ni lära känna Guds skönhet” i ”Ordet framträder i köttet”
Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.
Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.
Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar