Du har inget sätt att ordna det för dig själv, och du är oförmögen att kontrollera dig själv; allting måste lämnas åt Guds barmhärtighet, och allting styrs av hans händer. Om Guds verk försåg människan med ett slut, ett underbart slutmål, före all tid, och om Gud använde detta för att locka människan och få människan att följa honom – om han slöt ett avtal med människan – då skulle inte detta vara erövring, inte heller skulle det vara att arbeta människans liv. Om Gud skulle använda slutet för att styra människan och vinna hennes hjärta, då skulle han inte i detta göra människan fullkomlig, och inte heller kunna vinna människan, utan istället skulle han använda slutmålet för att styra henne. Människan bryr sig inte om någonting mer än det framtida slutet, det sista slutmålet, och om det finns något gott att hoppas på där eller inte. Om människan fick ett vackert hopp under erövrandets verk, och om människan innan hon erövrades fick ett ordentligt slutmål att eftersträva, då skulle inte erövringen av människan åstadkomma sin effekt, och dessutom skulle det även påverka effekten av erövrandets verk. Med detta menas alltså att erövrandets verk åstadkommer sin effekt genom att ta bort människans öde och utsikter, och döma och tukta människans upproriska sinnelag. Det uppnås inte genom att sluta något avtal med människan, alltså genom att ge välsignelser och nåd åt människan, utan genom att avslöja människans lojalitet genom att avklä henne sin frihet och utplåna hennes utsikter. Detta är det väsentliga i erövrandets verk. Om människan fick ett vackert hopp alldeles i början, och tuktans och domens verk utfördes efteråt, då skulle människan godta denna tuktan och dom grundat på att hon hade utsikter, och i slutet skulle den villkorslösa lydnaden och tillbedjan av Skaparen från alla hans skapade varelser inte uppnås; det skulle bara finnas blind, okunnig lydnad, eller så skulle människan ställa blinda krav på Gud, och så skulle det bli omöjligt att helt erövra människans hjärta. Följaktligen skulle ett sådant erövrande verk inte kunna vinna människan, och inte heller bära vittnesbörd om Gud. Sådana skapade varelser skulle inte kunna utföra sin plikt, och skulle bara köpslå med Gud; det skulle inte vara erövring, utan barmhärtighet och välsignelse. Det största problemet med människan är att hon inte tänker på något annat än sitt öde och sina utsikter, att hon avgudar dem. Människan eftersträvar Gud för sitt ödes och sina utsikters skull; hon tillber inte Gud på grund av sin kärlek till honom. Och i erövrandet av människan måste därför människans själviskhet, girighet och allt det som förhindrar hennes tillbedjan till Gud elimineras. När detta sker åstadkoms effekterna av människans erövrande. Vid det tidigaste erövrandet av människan är det därför nödvändigt att först rensa bort de vilda ambitionerna och de allvarligaste svagheterna hos människan, och genom detta uppenbara människans kärlek till Gud, och ändra hennes kunskap om mänskligt liv, hennes syn på Gud och meningen med hennes existens. På så sätt renas människans kärlek till Gud, det vill säga att människans hjärta erövras. Men i sin inställning till alla skapade varelser erövrar inte Gud bara för erövringens egen skull; istället erövrar han för att vinna människan, för sin egen äras skull, och för att återställa människans tidigaste, ursprungliga likhet. Om han bara skulle erövra för erövringens egen skull, då skulle betydelsen av erövrandets verk gå förlorad. Det vill säga, om Gud efter att ha erövrat människan tvådde sina händer från människan, och inte fäste avseende vid hennes liv eller död, då skulle inte detta vara förvaltning av mänskligheten, och inte heller skulle erövrandet av människan vara för hennes frälsnings skull. Endast att människan vinns efter att hon erövrats och att hon slutligen anländer till ett underbart slutmål är det centrala i hela frälsningens verk, och endast detta kan åstadkomma syftet med människans frälsning. Med andra ord är det bara människans ankomst till det vackra slutmålet och hennes inträde i vila som är de utsikter som alla skapade varelser bör ha, och det verk som bör utföras av Skaparen. Om människan skulle utföra detta verk, skulle det bli för begränsat: Det skulle ta människan till en viss punkt, men det skulle inte kunna ta henne till det eviga slutmålet. Människan kan inte avgöra människans öde, och hon kan dessutom inte säkerställa människans utsikter och framtida slutmål. Det verk som utförs av Gud är däremot annorlunda. Eftersom han skapade människan leder han henne; eftersom han frälser människan kommer han att frälsa henne grundligt, och kommer att fullständigt vinna henne; eftersom han leder människan, kommer han att föra henne till det rätta slutmålet; och eftersom han skapade och förvaltar människan, måste han ta ansvar för människans öde och utsikter. Det är detta som är det verk som utförs av Skaparen. Fastän erövrandets verk uppnås genom att människan rensas från sina utsikter, måste människan till slut föras in i det rätta slutmål som beretts för henne av Gud. Det är just för att Gud arbetar människan som människan har ett slutmål och hennes öde är säkrat. Det rätta slutmål som omnämns här är inte människans hopp och utsikter som rensades i förgångna tider; de två är annorlunda. Det som människan hoppas på och eftersträvar är den längtan som kommer av hennes strävan efter köttets överdådiga begär, snarare än det slutmål som väntar människan. Vad Gud har berett för människan är samtidigt de välsignelser och löften som väntar människan så snart hon har gjorts ren, som Gud beredde för människan efter att han skapat världen, och som inte är befläckade av människans val, föreställningar, fantasi eller kött. Detta slutmål är inte berett för en viss person, utan är viloplatsen för hela mänskligheten. Och detta slutmål är därför det lämpligaste slutmålet för mänskligheten.
Skaparens avsikt är att iscensätta alla skapade varelser. Du får inte avfärda eller låta bli att lyda något som han gör, inte heller skall du vara upprorisk mot honom. Det verk han utför kommer till slut att åstadkomma hans mål, och i detta kommer han att vinna ära. Varför sägs det inte idag att du är Moabs ättling eller den stora röda drakens avkomma? Varför talas det inte om utvalda människor, utan bara om de skapade varelserna? Den skapade varelsen – detta var människans ursprungliga titel, och det är detta som är hennes medfödda identitet. Namnen varierar bara för att tidsåldrarna och verksamhetsperioderna är olika; faktum är att människan är en ordinär varelse. Alla skapade varelser, både de mest fördärvade och de heligaste, måste utföra en skapad varelses plikt. När Gud utför erövrandets verk styr han inte dig genom dina utsikter, ditt öde eller slutmål. Det finns egentligen inget behov av att verka på det sättet. Syftet med erövrandets verk är att få människan att utföra en skapad varelses plikt, att få henne att tillbe Skaparen, och först efter det kan hon träda in i det underbara slutmålet. Människans öde styrs av Guds händer. Du är oförmögen att styra dig själv: Trots att människan alltid rusar omkring och är sysselsatt, förblir hon oförmögen att styra sig själv. Om du kunde känna till dina egna utsikter, om du kunde styra ditt eget öde, skulle du då fortfarande vara en skapad varelse? Kortfattat så är allt Guds verk, oavsett hur han verkar, för människans skull. Ta till exempel himlarna och jorden och alla ting som Gud skapat för att tjäna människan: månen, solen och stjärnorna som han gjorde åt människan, djuren och växterna, våren, sommaren, hösten och vintern, och så vidare – allt är för människans existens skull. Och oavsett hur han tuktar och dömer människan, är det alltså för människans frälsnings skull. Fastän han klär av människan alla hennes köttsliga förhoppningar, är det för att rena människan, och reningen av människan är för hennes existens skull. Människans slutmål ligger i Skaparens händer, så hur skulle människan kunna styra sig själv?
Så fort erövrandets verk har slutförts, kommer människan att föras in i en vacker värld. Detta liv blir naturligtvis fortfarande på jorden, men det blir fullständigt olikt människans liv idag. Det är det liv som mänskligheten kommer att ha efter att hela mänskligheten har erövrats, det blir en ny början för människan på jorden, och att mänskligheten får ett sådant liv blir beviset på att mänskligheten har trätt in i ett nytt och vackert rike. Det blir början på människans och Guds liv på jorden. Förutsättningen för ett så vackert liv måste vara att människan, efter att hon renats och erövrats, underkastar sig inför Skaparen. Och alltså är erövrandets verk det sista skedet i Guds verk innan mänskligheten träder in i det underbara slutmålet. Ett sådant liv är människans framtida liv på jorden, det är det vackraste livet på jorden, den sorts liv som människan längtar efter, den sort som människan aldrig tidigare har åstadkommit i världens historia. Det är slutresultatet av förvaltningens sextusenåriga verk, det är vad mänskligheten längtar mest efter, och det är också Guds löfte till människan. Men detta löfte kan inte inträffa genast: Människan kommer att träda in i det framtida slutmålet först när de sista dagarnas verk har slutförts och hon har erövrats fullkomligt, det vill säga så snart Satan har besegrats i grund. Människan kommer att vara utan en syndfull natur efter att hon har förfinats, därför att Gud kommer att ha besegrat Satan, vilket innebär att det inte kommer att finnas något intrång av fientliga krafter, och inga fientliga krafter som kan angripa människans kött. Och därför blir människan fri, och helig – hon kommer att ha trätt in i evigheten. Endast om mörkrets fientliga krafter blir bundna kommer människan att vara fri vart hon än går, och utan upproriskhet eller motstånd. Satan måste bara bindas för att människan skall bli helt bra; idag är hon inte helt bra eftersom[a] Satan fortfarande ställer till problem överallt på jorden, och eftersom hela Guds förvaltande verk fortfarande inte har nått sitt slut. När Satan väl har blivit besegrad kommer människan att vara helt befriad; när människan vinner Gud och kommer ut ur Satans domän, kommer hon att skåda rättfärdighetens sol. Det liv som väntar den normala människan kommer att återfås; allt det som den normala människan bör inneha – såsom förmågan att skilja gott från ont, och förstå hur man äter och klär sig, och förmågan att leva normalt – allt detta kommer att återfås. Även om Eva inte hade frestats av ormen, skulle människan ha fått ett sådant normalt liv efter att hon skapades i begynnelsen. Hon skulle ha ätit, varit klädd och levt den normala människans liv på jorden. Men efter att människan blev lastbar, blev detta liv en önskedröm, och än idag vågar inte människan föreställa sig sådana ting. Det här vackra livet som människan längtar efter är faktiskt en nödvändighet: Om människan inte hade ett sådant slutmål, skulle hennes lastbara liv på jorden aldrig upphöra, och om det inte fanns ett sådant vackert liv, skulle det inte finnas något slut på Satans öde eller den tidsålder då Satan har herravälde över jorden. Människan måste anlända till ett rike som mörkrets krafter inte kan nå, och när hon gör det kommer det att bevisa att Satan har besegrats. När det inte finns någon störning från Satan kommer Gud på så sätt att styra mänskligheten, och han kommer att befalla och styra hela människans liv; endast detta kommer att räknas som Satans nederlag. Människans liv idag är mestadels ett liv i smuts, och fortfarande ett liv av lidande och bedrövelse. Detta kan inte kallas Satans nederlag; människan har ännu inte undflytt bedrövelsens hav, har ännu inte undflytt vedermödan i människans liv eller Satans inflytande, och hon har fortfarande bara en oändligt liten kunskap om Gud. Alla människans vedermödor skapades av Satan, det var Satan som förde in lidandet i människans liv, och först efter att Satan har bundits kommer människan att helt kunna undfly bedrövelsens hav. Ändå uppnås bindandet av Satan genom att människans hjärta erövras och vinns, genom att människan blir krigsbytet från slaget med Satan.
Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig det hon eftersträvar innan hon får en normal människas liv på jorden, och de är de mål som människan eftersträvar innan Satan binds. I det väsentliga är människans strävan efter att bli en övervinnare och att göras fullkomlig, eller bli till stor användning, att fly från Satans inflytande: Människans strävan är att bli en övervinnare, men slutresultatet kommer att bli hennes flykt från Satans inflytande. Endast genom att fly undan Satans inflytande kan människan leva en normal människas liv på jorden, livet i tillbedjan till Gud. Idag är människans strävan att bli en övervinnare och göras fullkomlig de ting som eftersträvas innan hon får livet som en normal människa på jorden. Hon eftersträvar dem huvudsakligen för att bli renad och omsätta sanningen i praktiken, och för att åstadkomma tillbedjan till Skaparen. Om människan besitter en normal människas liv på jorden, ett liv utan vedermöda eller bedrövelse, då kommer inte människan att engagera sig i strävan att bli en övervinnare. ”Att bli en övervinnare” och att ”göras fullkomlig” är de mål som Gud ger människan att eftersträva, och genom strävan efter dessa mål får han människan att omsätta sanningen i praktiken och leva ut ett betydelsefullt liv. Målet är att göra människan fullständig och att vinna henne, och strävan efter att bli en övervinnare och göras fullkomlig är bara ett medel. Om människan i framtiden träder in i det underbara slutmålet, kommer det inte att finnas någon hänvisning till att bli en övervinnare och göras fullkomlig; det kommer bara att finnas varje skapad varelse som utför sin plikt. Idag är människan gjord för att eftersträva dessa ting enbart för att fastställa en omfattning för människan, så att människans strävan blir mer målinriktad och praktisk. Utan det skulle människans strävan efter att träda in i det eviga livet vara vag och abstrakt, och om det var så, skulle inte människan vara ännu mer ömklig? Att sträva på detta sätt, utan mål eller principer – är inte detta självbedrägeri? I slutändan skulle denna strävan naturligtvis vara fruktlös; människan skulle till slut ändå leva under Satans domän och skulle vara oförmögen att frigöra sig från honom. Varför utsätta sig för en så planlös strävan? När människan träder in i det eviga slutmålet, kommer människan att tillbe Skaparen, och eftersom människan har vunnit frälsning och trätt in i evigheten, kommer människan inte att eftersträva några mål, och dessutom kommer hon inte att behöva oroa sig över att vara belägrad av Satan. Vid den tiden kommer människan att veta sin plats, och kommer att utföra sin plikt, och även om de inte tuktas eller döms kommer varje människa att utföra sin plikt. Vid den tiden kommer människan att vara en skapad varelse till både identitet och status. Det kommer inte längre att finnas någon åtskillnad mellan höga och låga; varje person kommer helt enkelt att utöva olika funktioner. Ändå kommer människan fortfarande att leva i ett ordnat, lämpligt slutmål för mänskligheten, människan kommer att utföra sin plikt med tanke på att tillbe Skaparen, och en sådan mänsklighet kommer att vara evighetens mänsklighet. Vid den tiden kommer människan att ha vunnit ett liv upplyst av Gud, ett liv under Guds omsorg och skydd, och ett liv tillsammans med Gud. Mänskligheten kommer att leva ett normalt liv på jorden, och hela mänskligheten kommer att träda in på rätt spår. Den sextusenåriga förvaltningsplanen kommer att ha besegrat Satan i grund, vilket innebär att Gud kommer att ha återställt den ursprungliga bilden av människan efter att hon skapades, och därmed kommer Guds ursprungliga avsikt att ha uppfyllts. I begynnelsen, innan mänskligheten fördärvades av Satan, levde mänskligheten ett normalt liv på jorden. Senare, när människan fördärvades av Satan, förlorade hon detta normala liv, och då inleddes Guds förvaltande verk, och striden med Satan för att återställa människans normala liv. Det är först när Guds sextusenåriga förvaltande verk når sitt slut som hela mänsklighetens liv officiellt börjar på jorden; först då kommer människan att få ett underbart liv, och Gud kommer att återställa syftet med att skapa människan från början, och även människans ursprungliga likhet. Och då, när hon har mänsklighetens normala liv på jorden, kommer människan inte att sträva efter att bli en övervinnare eller bli fullkomlig, för människan kommer att vara helig. Den seger och den fullkomlighet som människan talar om är de mål som ges till människan att sträva efter under striden mellan Gud och Satan, och de finns endast för att människan har blivit fördärvad. Det är genom att ge dig ett mål, och genom att få dig att sträva mot det målet, som Satan kommer att besegras. Att be dig bli en övervinnare eller bli fullkomlig eller använd kräver att du bär vittnesbörd för att dra skam över Satan. I slutet kommer människorna att leva den normala människans liv på jorden, och människorna kommer att vara heliga, och när detta händer, kommer de fortfarande att sträva efter att bli övervinnare? Är de inte alla skapade varelser? Att bli en övervinnare och att bli fullkomlig är i båda fallen riktat mot Satan, och mot människans smutsighet. Syftar inte detta ”övervinnare” på segern över Satan och de fientliga krafterna? När du säger att du har gjorts fullkomlig, vad inom dig har blivit fullkomliggjort? Är det inte att du har frigjort dig från det fördärvade sataniska sinnelaget, så att du kan uppnå Guds överlägsna kärlek? Sådana ting sägs med hänsyftning till det smutsiga inom människan, och med hänsyftning till Satan; de uttalas inte med hänsyftning till Gud.
Om du idag inte eftersträvar att bli en övervinnare och bli fullkomlig, då kommer det i framtiden, när mänskligheten lever ett normalt liv på jorden, inte att finnas tillfälle till sådan strävan. Vid den tiden kommer utgången för varje slags person att ha avslöjats. Vid den tiden kommer det att vara klart vad du är för slags ting, och om du önskar att bli en övervinnare eller önskar att bli fullkomlig, kommer det att vara omöjligt. Det är bara på grund av sin upproriskhet som människan kommer att bestraffas efter att ha avslöjats. Vid den tiden kommer människans inte att sträva efter en högre position än andra, efter att vissa skall bli övervinnare och andra att fullkomliga, eller efter att vissa skall bli Guds förstfödda söner och andra bli Guds söner; de kommer inte att eftersträva dessa ting. Alla kommer att vara Guds skapade varelser, alla kommer att leva på jorden, och alla kommer att leva tillsammans med Gud på jorden. Nu är tiden för striden mellan Gud och Satan; det är en tid då denna strid ännu inte har avslutats, en tid då människan ännu inte har vunnits helt, och det är en övergångsperiod. Därför måste människan sträva efter att bli en övervinnare eller en av Guds folk. Idag finns det skillnader i status, men när tiden kommer blir det inga sådana skillnader: Statusen för alla de som har varit segerrika blir densamma, de blir alla kvalificerad mänsklighet, och kommer att leva jämlikt på jorden, vilket innebär att de alla kommer att vara kvalificerade skapade varelser, och att de alla får samma sak. Eftersom Guds verk har olika tidsåldrar, och föremålen för hans verk också är olika, så är ni, om detta verk utförs i er, berättigade att göras fullkomliga och bli övervinnare; om det utfördes utomlands skulle de bli berättigade att bli den första gruppen av människor som erövras, och den första gruppen av människor som görs fullkomliga. Idag görs detta verk inte utomlands, så de är inte berättigade att göras fullkomliga och bli övervinnare, och det är omöjligt för dem att bli den första gruppen. Eftersom föremålet för Guds verk är olika, är tidsåldern för Guds verk olika, och dess omfattning är olika, så här finns den första gruppen, det vill säga de som är övervinnarna, och det kommer också att finnas en andra grupp som har blivit fullkomliggjord. Så fort den första gruppen finns, som har gjorts fullkomlig, kommer det att finnas ett exemplar och ett föredöme, och därför blir det i framtiden en andra och tredje grupp av dem som görs fullkomliga, men i evigheten kommer de alla att vara desamma, och det kommer inte att finnas några klassificeringar efter status. De kommer helt enkelt att ha gjorts fullkomliga vid olika tillfällen, och det kommer inte att finnas några skillnader i status. När den tiden kommer då alla har gjorts fullständiga, och hela universums verk har slutförts, kommer det inte att finnas några skillnader i status, och alla kommer att ha likvärdig status. Idag utförs detta verk bland er, så att ni blir övervinnarna. Om det utfördes i England, då skulle England ha den första gruppen, på samma sätt som ni nu kommer att bli. Jag är helt enkelt särskilt nådig genom att utföra mitt verk i er idag, och om jag inte utförde detta verk i er, då skulle ni på samma sätt bli den andra gruppen, eller den tredje, eller den fjärde, eller den femte. Detta är enbart på grund av ordningsskillnaden i verket; den första gruppen och den andra gruppen betecknar inte att en är högre eller lägre än den andra; det betecknar bara i vilken ordning dessa människor görs fullkomliga. Idag förmedlas dessa ord till er, men varför blev ni inte underrättade tidigare? Därför att utan en process har människor en tendens att gå till ytterligheter. Exempelvis sade Jesus på den tiden: ”Så som jag gav mig av, så skall jag anlända.” Idag har många förblindats av dessa ord, och de vill bara bära vita klädnader och vänta på att få bli uppryckta till himlen. Idag finns det därför många ord som inte får uttalas för tidigt; om de uttalades för tidigt skulle människan gå till ytterligheter. Människans mognad är för liten, och hon är oförmögen att se rakt igenom till sanningen hos dessa ord.
När människan uppnår människans sanna liv på jorden, kommer alla Satans krafter att bindas, och människan kommer att leva lätt på jorden. Saker och ting kommer inte att vara så komplicerade som de är idag: Mänskliga relationer, sociala relationer, komplicerade familjerelationer ... de är så besvärliga, så smärtsamma! Människans liv är så eländigt! Så snart människan har erövrats, kommer hennes hjärta och sinne att förändras: Hon kommer att ha ett hjärta som vördar Gud och ett hjärta som älskar Gud. Så snart alla de i universum som söker älska Gud har erövrats, det vill säga så snart Satan har besegrats, och så snart Satan – alla mörkrets krafter – har bundits, då kommer människans liv på jorden att bli obesvärat, och hon kommer att kunna leva fritt på jorden. Om människans liv är utan de köttsliga relationerna, och är utan köttets komplikationer, då skulle det vara så mycket lättare. Människans relationer i köttet är för komplicerade, och att människan har sådana är bevis på att hon ännu inte har frigjort sig från Satans inflytande. Om du hade samma relation med bröderna och systrarna, om du hade samma relation med din vanliga familj, då skulle du inte ha några bekymmer, och skulle inte behöva oroa dig för någon. Ingenting kunde vara bättre, och på det sättet skulle människan befrias från hälften av sitt lidande. När människan lever ett normalt mänskligt liv på jorden, kommer hon att likna en ängel; fast hon fortfarande är av köttet, kommer hon att bli mycket lik en ängel. Detta är det slutliga löftet, det är det sista löftet som skänks till människan. Idag genomgår människan tuktan och dom; tycker du att människans erfarenhet av sådant är meningslös? Skulle tuktans och domens verk kunna göras utan anledning? Tidigare har det sagts att tuktan och dom över människan är att placera henne i den bottenlösa avgrunden, vilket innebär att hon fråntas sitt öde och sina utsikter. Detta är för ett enda ändamål: reningen av människan. Människan placeras inte i den bottenlösa avgrunden avsiktligt varefter Gud tvår sina händer från henne. Istället är det för att hantera upproriskheten inom människan, så att tingen inom människan i slutändan kan renas, så att hon kan få en sann kunskap om Gud, och bli som en helig person. Om detta görs kommer allt att fullbordas. Faktum är att när de ting inom människan som är avsedda att hanteras blir hanterade, och människan bär ett genljudande vittnesbörd, kommer Satan också att besegras, och även om några av dessa ting som ursprungligen finns i människan kanske inte renas helt och hållet, kommer det när Satan väl är besegrad inte längre att leda till besvär, och vid det laget kommer människan att ha blivit fullständigt renad. Människan har aldrig upplevt ett sådant liv, men när Satan besegras kommer allt att avgöras och alla de obetydliga tingen inom människan kommer att lösas; alla andra besvär kommer att upphöra så fort huvudproblemet har lösts. Under denna Guds inkarnation på jorden, när han personligen utför sitt verk bland människorna, så är allt verk han utför till för att besegra Satan, och han kommer att besegra Satan genom att erövra människan och göra er fullständiga. När ni bär ett genljudande vittnesbörd, kommer även detta att bli ett tecken på Satans nederlag. Människan erövras först och blir till sist helt fullkomlig för att besegra Satan. I det väsentliga är dock detta tillsammans med Satans nederlag samtidigt hela mänsklighetens frälsning från detta tomma bedrövelsens hav. Oavsett om detta verk utförs genom hela universum eller i Kina, så sker allt för att besegra Satan och komma med frälsning till hela mänskligheten så att människan kan träda in i viloplatsen. Du förstår, Guds inkarnation i vanligt kött är just för ändamålet att besegra Satan. Den köttslige Guds verk används för att komma med frälsning till alla dem under himlen som älskar Gud, det är för ändamålet att erövra hela mänskligheten, och dessutom för ändamålet att besegra Satan. Kärnan i hela Guds förvaltande verk är oskiljbart från Satans nederlag och till för att komma med frälsning till hela mänskligheten. Varför sägs det alltid, i mycket av detta verk, att ni skall bära vittnesbörd? Och vem är detta vittnesbörd riktat till? Är det inte riktat mot Satan? Detta vittnesbörd görs om Gud, och det görs för att vittna om att Guds verk har åstadkommit sin effekt. Att bära vittnesbörd har att göra med verket att besegra Satan; om det inte fanns någon strid med Satan, då skulle inte människan vara tvungen att bära vittnesbörd. Det är för att Satan måste besegras som Gud, samtidigt som han frälser människan, kräver att människan bär vittnesbörd om honom inför Satan, vilket han använder för att frälsa människan och strida med Satan. Följaktligen är människan både föremålet för frälsning och ett redskap i Satans nederlag, och därför står människan i centrum för Guds hela förvaltande verk, och Satan är enbart föremålet för förstörelse, fienden. Du känner kanske att du inte har gjort någonting, men på grund av förändringarna i ditt sinnelag, har vittnesbördet burits, och detta vittnesbörd är riktat mot Satan och görs inte om människan. Människan är inte lämpad att få ett sådant vittnesbörd om sig. Hur skulle hon kunna förstå det verk som Gud gör? Föremålet för Guds kamp är Satan; samtidigt är människan bara föremålet för frälsning. Människan har det fördärvade sataniska sinnelaget, och är oförmögen att förstå detta verk. Detta beror på Satans fördärv. Det finns inte inneboende i människan, men dirigeras av Satan. Idag är Guds huvudsakliga verk att besegra Satan, det vill säga att fullständigt erövra människan, så att människan kan bära slutligt vittnesbörd om Gud inför Satan. På så sätt kommer alla ting att fullbordas. I många fall verkar det för ditt blotta öga som att ingenting har gjorts, men i själva verket har verket redan fulländats. Människan kräver att hela fulländningens verk är synligt, men ändå har jag utan att göra det synligt för dig fulländat mitt verk, för Satan har underkastat sig, vilket betyder att han har besegrats i grund, att all Guds visdom, makt och auktoritet har övervunnit Satan. Detta är exakt det vittnesbörd som måste bäras, och fastän det inte har något tydligt uttryck i människan, fastän det inte är synligt för blotta ögat, så har Satan redan besegrats. Detta verk är i sin helhet riktat mot Satan, och utförs på grund av striden med Satan. Alltså finns det många saker som människan inte betraktar som om de har varit framgångsrika, men som i Guds ögon var framgångsrika för länge sedan. Detta är en av de inre sanningarna om allt Guds verk.
Så snart Satan har besegrats, det vill säga så snart människan helt har erövrats, kommer människan att begripa att hela detta verk är för frälsningens skull, och att medlen för denna frälsning är att återvinnas från Satans händer. De 6 000 åren av Guds förvaltande verk är uppdelade i tre skeden: lagens tidsålder, nådens tidsålder och rikets tidsålder. Dessa tre skeden hos verket är alla till för mänsklighetens frälsnings skull, det vill säga de är till för frälsandet av en mänsklighet som har fördärvats allvarligt av Satan. Samtidigt är de emellertid också till för att Gud skall kunna strida med Satan. Precis som frälsningens verk är uppdelat i tre skeden, är därmed också striden med Satan uppdelad i tre skeden, och dessa två aspekter av Guds verk utförs samtidigt. Striden med Satan är i själva verket för mänsklighetens frälsnings skull, och eftersom mänsklighetens frälsningsverk inte är något som kan fulländas framgångsrikt i ett enda skede, så är striden med Satan också uppdelad i faser och perioder, och kriget utkämpas mot Satan i enlighet med människans behov och omfattningen av Satans fördärvande av henne. Kanske tror människan i sin fantasi att Gud i denna strid kommer att ta till vapen mot Satan, på samma sätt som två arméer skulle slåss mot varandra. Detta är bara något som människans intellekt är kapabelt att föreställa sig, och det är en ytterst vag och orealistisk idé, ändå är det vad människan tror. Och eftersom jag säger här att medlen för människans frälsning är genom striden med Satan, så tänker sig människan att det är så striden utförs. I människans frälsningsverk har tre skeden utförts, vilket innebär att striden med Satan har delats upp i tre skeden innan Satan fullständigt besegras. Men den inre sanningen hos hela verket med striden mot Satan är att dess effekter åstadkoms genom att skänka nåd till människan, och genom att bli ett syndoffer för människan, förlåta människans synder, erövra människan och göra människan fullkomlig. Striden med Satan består faktiskt inte av att ta till vapen mot Satan, utan av människans frälsning, verkandet med människans liv och förändrandet av människans sinnelag så att hon kan bära vittnesbörd om Gud. Det är så Satan besegras. Satan besegras genom att människans fördärvade sinnelag förändras. När Satan har besegrats, det vill säga när människan har blivit fullständigt frälst, då kommer den utskämde Satan att vara fullständigt bunden, och på så sätt kommer människan att vara fullständigt frälst. Det väsentliga i människans frälsning är alltså striden med Satan, och kriget med Satan återspeglas i första hand i människans frälsning. De sista dagarnas skede, då människan skall erövras, är det sista skedet i striden med Satan, och även verket med människans fullständiga frälsning från Satans domän. Den inre meningen hos erövringen av människan är att förkroppsligandet av Satan, människan som har fördärvats av Satan, återvänder till Skaparen efter dennes erövring, genom vilket hon kommer att överge Satan och helt återvända till Gud. På det sättet kommer människan att ha blivit fullständigt frälst. Erövrandets verk är alltså det sista verket i striden mot Satan, och det slutgiltiga skedet i Guds förvaltning för Satans nederlags skull. Utan detta verk skulle människans fulla frälsning i slutändan vara omöjlig, Satans fullständiga nederlag skulle också vara omöjligt, och mänskligheten skulle aldrig kunna träda in i det underbara slutmålet, eller bli fri från Satans inflytande. Följaktligen kan inte människans frälsningsverk slutföras innan striden med Satan är slutförd, för kärnan i Guds förvaltande verk är till för människans frälsnings skull. Den tidigaste mänskligheten var i Guds händer, men på grund av Satans frestelse och fördärv, blev människan bunden av Satan och råkade i händerna på den onde. På så sätt blev Satan objektet som skulle besegras i Guds förvaltande verk. Eftersom Satan tog människan i besittning, och eftersom människan är underlaget i Guds hela förvaltning, måste människan, om hon skall kunna frälsas, ryckas tillbaka från Satans händer, det vill säga människan måste tas tillbaka efter att ha hållits fången av Satan. Satan besegras genom förändringar i människans gamla sinnelag, vilka återställer hennes ursprungliga förnuft, och på så sätt kan människan, som har tagits till fånga, ryckas tillbaka ur Satans händer. Om människan befrias från Satans inflytande och bojor, kommer Satan att stå med skammen, människan kommer till slut att tas tillbaka, och Satan kommer att besegras. Och eftersom människan har befriats från Satans mörka inflytande, kommer människan att bli krigsbytet från hela denna strid, och Satan kommer att bli det objekt som bestraffas så snart denna strid har avslutats, varefter hela människans frälsningsverk kommer att ha fulländats.
Gud hyser inte någon illvilja mot de skapade varelserna och önskar endast besegra Satan. Hela hans verk – vare sig det är tuktan eller dom –riktas mot Satan; det utförs för människans frälsnings skull, det är till för att besegra Satan, och det har ett mål: att strida mot Satan ända till slutet! Och Gud kommer inte att vila förrän han har vunnit seger över Satan! Han vilar först när han har besegrat Satan. Eftersom allt det verk som Gud utför riktas mot Satan, och eftersom alla de som har fördärvats av Satan befinner sig under Satans domäns styre och lever under Satans domän, utan att strida mot Satan och bryta med honom, skulle Satan inte släppa sitt grepp om dessa människor, och de kunde inte vinnas. Om de inte vanns, skulle det bevisa att Satan inte har blivit besegrad, att han inte har besegrats. Och därför, i sin 6 000 år långa förvaltningsplan, utförde Gud lagens verk under det första skedet, under det andra skedet utförde han nådens tidsålders verk, det vill säga korsfästelsens verk, och under det tredje skedet utförde han verket att erövra mänskligheten. Allt detta verk är inriktat på omfattningen av Satans fördärv av mänskligheten, allting är till för att besegra Satan, och inget av skedena är inte till för att besegra Satan. Det väsentliga i Guds sextusenåriga förvaltande verk är striden mot den stora röda draken, och verket att förvalta mänskligheten är också verket att besegra Satan, och verket att strida med Satan. Gud har stridit i 6 000 år, och har alltså verkat i 6 000 år, för att till slut föra in människan i det nya riket. När Satan besegras kommer människan att bli helt befriad. Är inte detta riktningen för Guds verk idag? Detta är precis riktningen för dagens verk: människans fullständiga befrielse och frigörande, så att hon inte är underställd några regler, eller bunden av några band eller begränsningar. Allt detta verk utförs i enlighet med er mognad och i enlighet med era behov, alltså att ni blir försedda med vad som helst som ni kan åstadkomma. Det handlar inte om att ”försöka ta ned månen”, att tvinga er att göra sådant som är bortom er förmåga; istället utförs allt detta verk i enlighet med era faktiska behov. Varje skede i verket är enligt människans faktiska behov och önskemål, och är för ändamålet att besegra Satan. I begynnelsen fanns det faktiskt inga barriärer mellan Skaparen och hans skapade varelser. De orsakades alla av Satan. Människan har blivit oförmögen att se eller vidröra någonting på grund av att Satan stör och fördärvar. Människan är offret, den som har blivit bedragen. Så snart Satan har blivit besegrad, kommer de skapade varelserna att skåda Skaparen, och Skaparen kommer att se på de skapade varelserna och personligen kunna leda dem. Endast detta är det liv som människan borde ha på jorden. Och Guds verk är alltså först och främst till för att besegra Satan, och så snart Satan har besegrats, kommer allt att lösa sig. Idag har du sett att det verkligen betyder någonting att Gud kommer bland människorna. Han har inte kommit för att tillbringa varje dag med att hitta fel hos er, för att säga si och så, eller för att bara låta er se hur han ser ut, och hur han talar och lever. Gud har inte blivit kött bara för att låta er se på honom, eller för att öppna era ögon, eller för att låta er höra de mysterier han har talat om och de sju sigill han har öppnat. Istället har han blivit kött för att besegra Satan. Han har personligen kommit bland människorna i köttet för att frälsa människan, för att strida med Satan, och detta är betydelsen av hans inkarnation. Om det inte var för att besegra Satan, då skulle han inte personligen utföra detta verk. Gud har kommit till jorden för att utföra sitt verk bland människorna, för att personligen uppenbara sig för människan och låta människan skåda honom; är det något litet? Det är verkligen någonting! Det är inte så som människan föreställer sig, att Gud har kommit så att människan kan titta på honom, så att människan kan förstå att Gud är verklig och inte vag eller ihålig, och att Gud är upphöjd men också ödmjuk. Kan det vara så enkelt? Det är precis just för att Satan har fördärvat människans kött, och människan är den som Gud avser att frälsa, som Gud måste ta på sig köttet för att strida med Satan och personligen vara en herde för människan. Endast detta är till gagn för hans verk. Guds två inkarnerade kött har funnits för att besegra Satan, och har också funnits för att bättre frälsa människan. Detta är för att den som strider med Satan bara kan vara Gud, vare sig det är Guds Ande eller Guds inkarnerade kött. Kort sagt kan den som strider med Satan inte vara änglarna, än mindre kan det vara människan, som har fördärvats av Satan. Änglarna har ingen makt att göra det, och människan är ännu mer kraftlös. Om Gud önskar arbeta människans liv, om han önskar att personligen komma till jorden för att arbeta människan, måste han alltså personligen bli kött, det vill säga han måste personligen ta på sig köttet, och med sin inneboende identitet och det verk han måste utföra komma bland människorna och personligen frälsa människan. Om inte, om det var Guds Ande eller människan som utförde detta verk, då skulle denna strid för alltid misslyckas med att åstadkomma sin effekt, och skulle aldrig upphöra. Först när Gud blir kött för att personligen gå i krig mot Satan bland människorna har människan en chans till frälsning. Dessutom är det först då som Satan står med skammen, och lämnas utan några möjligheter att utnyttja eller några planer att verkställa. Det verk som utförs av den inkarnerade Guden är ouppnåeligt för Guds Ande, och ännu mer omöjligt för någon köttslig människa att utföras på Guds vägnar, för det verk Gud utför är för människans livs skull, och för att förändra människans fördärvade sinnelag. Om människan skulle delta i denna strid, skulle hon bara fly i eländig oreda, och skulle helt enkelt vara oförmögen att ändra på sitt fördärvade sinnelag. Hon skulle vara oförmögen att rädda människan från korset, eller att erövra hela den upproriska mänskligheten, utan bara kunna utföra lite gammalt verk enligt princip, eller något annat verk som inte har med Satans nederlag att göra. Så varför bry sig? Vad är meningen med ett verk som inte kan vinna mänskligheten, än mindre besegra Satan? Alltså kan striden med Satan bara utkämpas av Gud själv, och kan helt enkelt inte utkämpas av människan. Människans plikt är att lyda och att följa, för människan kan inte utföra verket att inleda en ny epok, och dessutom kan hon inte utföra verket att strida mot Satan. Människan kan bara tillfredsställa Skaparen under Guds eget ledarskap, genom vilket Satan besegras; detta är det enda människan kan göra. Och varje gång en ny strid tar sin början, det vill säga varje gång den nya tidsålderns verk börjar, utförs alltså detta verk personligen av Gud själv, och genom det leder han hela tidsåldern och öppnar en ny väg för hela mänskligheten. Varje ny tidsålders gryning är en ny början i striden med Satan, genom vilken människan träder in i ett nyare, vackrare rike och en ny tidsålder som leds personligen av Gud själv. Människan är herre över alla ting, men de som har vunnits kommer att bli frukterna av alla strider med Satan. Satan är fördärvaren av alla ting, han är förloraren i slutet av alla strider, och även den som kommer att bestraffas efter dessa strider. Av Gud, människan och Satan är det bara Satan som kommer att bli avskydd och förkastad. Samtidigt blir de som vanns av Satan men inte tas tillbaka av Gud att de som mottar straff på Satans vägnar. Av dessa tre borde bara Gud tillbes av alla ting. De som fördärvades av Satan men tas tillbaka av Gud och som följer Guds väg, blir samtidigt de som kommer att ta emot Guds löfte och döma de onda åt Gud. Gud kommer helt säkert att segra och Satan kommer helt säkert att besegras, men bland människorna finns det de som vinner och de som förlorar. De som vinner kommer att tillhöra segraren, och de som förlorar kommer att höra till förloraren; detta är klassificeringen av var och en efter sort, det är den slutliga utgången av allt Guds verk, det är också syftet med allt Guds verk, och det kommer aldrig att förändras. Kärnan i det huvudsakliga verket i Guds förvaltningsplan är inriktad på människans frälsning, och Gud blir kött först och främst för denna kärnas skull, för detta verks skull, och för att besegra Satan. Första gången Gud blev kött var det också för att besegra Satan: Han blev personligen kött, och blev personligen fastspikad på korset, för att fullända den första stridens verk, som var mänsklighetens försoning. På samma sätt utförs också detta skede av verket personligen av Gud, som har blivit kött för att utföra sitt verk bland människorna, för att personligen tala sina ord och låta människan se honom. Naturligtvis är det oundvikligt att han också utför en del annat verk längs vägen, men huvudskälet till att han utför sitt verk personligen är att besegra Satan, erövra hela mänskligheten och vinna dessa människor. Och därför är Guds inkarnations verk verkligen någonting. Om hans syfte bara var att visa människan att Gud är ödmjuk och dold, och att Gud är verklig, om det bara var för att göra detta verk, då skulle det inte finnas något behov av att bli kött. Även om Gud inte blev kött, skulle han kunna uppenbara sin ödmjukhet och doldhet, sin storhet och helighet, direkt till människan, men sådana ting har inget att göra med verket att förvalta mänskligheten. De kan inte frälsa människan eller göra henne fulländad, än mindre kan de besegra Satan. Om Satans nederlag endast inbegrep Anden som stred mot en ande, då skulle sådant verk ha ännu mindre praktiskt värde; det skulle inte kunna vinna människan och skulle förstöra människans öde och utsikter. Guds verk idag är därför av djupgående betydelse. Det är inte bara till för att människan skall få se honom, eller för att människans ögon skall öppnas, eller för att förse henne med lite drivkraft och uppmuntran; sådant verk har ingen betydelse. Om du bara kan tala om detta slags kunskap, då bevisar det att du inte känner till den sanna betydelsen av Guds inkarnation.
Verket med Guds hela förvaltningsplan utförs personligen av Gud själv. Det första skedet – världens skapelse – utfördes personligen av Gud själv, och om detta inte hade skett, då skulle ingen ha kunnat skapa mänskligheten; det andra skedet var försoningen av hela mänskligheten, och det utfördes också personligen av Gud själv; det tredje skedet säger sig självt: Det finns ett ännu större behov av att slutet på allt Guds verk utförs av Gud själv. Verket att försona, erövra, vinna och göra hela mänskligheten fullkomlig utförs allt igenom personligen av Gud själv. Om han inte personligen utförde detta verk, då skulle hans identitet inte kunna företrädas av människan, eller hans verk utföras av människan. För att besegra Satan, för att vinna mänskligheten, och för att ge människan ett normalt liv på jorden, leder han personligen människan och verkar personligen bland människorna; för hela sin förvaltningsplans skull, och för hela sitt verk, måste han personligen utföra detta verk. Om människan bara tror på att Gud kom för att ses av henne och göra henne lycklig, då har sådana övertygelser inget värde, de har ingen betydelse. Människans kunskap är för ytlig! Endast genom att utföra det själv kan Gud utföra sitt verk grundligt och fullständigt. Människan är oförmögen att göra det på Guds vägnar. Eftersom hon inte har Guds identitet eller hans substans, är hon oförmögen att utföra hans verk, och även om människan utförde det, skulle det inte ha någon effekt. Första gången Gud blev kött var det för försoningens skull, för att försona hela mänskligheten från synd, för att göra människan kapabel att bli renad och bli förlåten för sina synder. Erövrandets verk utförs också av Gud personligen bland människorna. Om Gud under detta skede bara skulle tala profetior, då skulle en profet eller någon begåvad kunna hittas för att ta hans plats; om bara profetior talades, skulle människan kunna ersätta Gud. Men om människan personligen skulle utföra Guds eget verk och skulle arbeta människans liv, skulle det vara omöjligt för henne att utföra detta verk. Det måste utföras personligen av Gud själv: Gud måste personligen bli kött för att utföra detta verk. Om bara profetior talades under ordets tidsålder, då skulle Jesaja eller profeten Elia kunna hittas för att utföra detta verk, och det skulle inte finnas något behov av att Gud själv utförde det personligen. Eftersom det verk som utförs i detta skede inte bara är att tala profetiska ord, och eftersom det är av större vikt att ordens verk används för att erövra människan och besegra Satan, kan inte detta verk utföras av människan, och måste utföras personligen av Gud själv. Under lagens tidsålder utförde Jehova en del av Guds verk, och efter det talade han vissa ord och utförde en del verk genom profeterna. Det är för att människan kunde ersätta Jehovas verk, och siarna kunde förutse saker och ting och tolka vissa drömmar på hans vägnar. Det verk som utfördes i begynnelsen var inte verket att direkt förändra människans sinnelag, och hade inget att göra med människans synd, och människan behövde bara följa lagen. Så Jehova blev inte kött och uppenbarade sig inte för människan; istället talade han direkt till Mose och andra, fick dem att tala och verka på hans vägnar, och fick dem att verka direkt bland mänskligheten. Det första skedet av Guds verk var att leda människan. Det var inledningen till striden med Satan, men den striden hade ännu inte officiellt börjat. Det officiella kriget med Satan började i och med Guds första inkarnation, och det har fortsatt ända tills idag. Den första fasen i detta krig var när Gud inkarnerad spikades fast på korset. Korsfästelsen av Gud inkarnerad besegrade Satan, och det var det första framgångsrika skedet i kriget. När Gud inkarnerad direkt börjar arbeta människans liv, är det den officiella inledningen på verket att vinna tillbaka människan, och eftersom detta är verket att förändra människans gamla sinnelag, är det verket att strida med Satan. Det skede i verket som utfördes av Jehova i begynnelsen var enbart ledarskapet för människans liv på jorden. Det var början på Guds verk, och även om det ännu inte hade inbegripit någon strid, eller något stort verk, lade det grunden för det stridsverk som skulle komma. Senare innebar det andra skedet av verket under nådens tidsålder en förändring av människans gamla sinnelag, vilket betyder att Gud själv formade människans liv. Detta måste göras personligen av Gud: Det krävde att Gud personligen blev kött, och om han inte hade blivit kött, skulle inte någon annan ha kunnat ersätta honom i detta skede av verket, för det representerade verket att kämpa direkt mot Satan. Om människan hade utfört detta verk på Guds vägnar, då människan stod inför Satan, skulle Satan inte ha underkastat sig och det skulle ha blivit omöjligt att besegra honom. Det var tvunget att Gud inkarnerad kom för att besegra honom, för den inkarnerade Gudens substans är fortfarande Gud, han är fortfarande människans liv, och han är fortfarande Skaparen; vad som än händer kommer hans identitet och substans inte att förändras. Och därför tog han på sig köttet och utförde verket att orsaka Satans fullständiga underkastelse. Om människan skulle utföra detta verk under de sista dagarnas skede av verket, och skulle fås att yttra orden direkt, skulle hon inte kunna yttra dem, och om profetiska ord talades, skulle det inte kunna erövra människan. Genom att ta på sig köttet kommer Gud för att besegra Satan och få honom att helt underkasta sig. Han besegrar Satan i grund, erövrar människan helt, och vinner fullständigt människan, varefter detta skede av verket är slutfört och framgång uppnådd. I Guds förvaltning kan inte människan ersätta Gud. I synnerhet verket med att leda tidsåldern och inleda nytt verk behöver i ännu högre grad göras personligen av Gud själv. Människan kan ge människan uppenbarelse och förse henne med profetior, men om det är verk som måste göras personligen av Gud, stridens verk mellan Gud själv och Satan, då kan inte detta verk göras av människan. Under det första skedet av verket, när det inte var någon strid med Satan, ledde Jehova personligen Israels folk med hjälp av den profetia som profeterna uttalade. Efteråt bestod verkets andra skede av striden med Satan, och Gud själv blev personligen kött, och kom in i köttet för att göra detta verk. Allting som inbegriper striden med Satan inbegriper också Guds inkarnation, vilket innebär att denna strid inte kan utkämpas av människan. Om människan skulle strida, skulle hon inte kunna besegra Satan. Hur skulle hon kunna ha styrkan att kämpa mot honom samtidigt som hon är under hans domän? Människan är mittemellan: Om du lutar dig mot Satan tillhör du Satan, men om du tillfredsställer Gud tillhör du Gud. Om människan skulle ersätta Gud i detta stridsverk, skulle hon kunna det? Om hon gjorde det, skulle hon inte ha förgåtts för länge sedan? Skulle hon inte för länge sedan ha trätt in i den undre världen? Alltså kan människan inte ersätta Gud i hans verk, det vill säga människan har inte Guds substans, och om du stred med Satan skulle du vara oförmögen att besegra honom. Människan kan bara göra en del verk; hon kan vinna över en del människor, men hon kan inte ersätta Gud i Guds eget verk. Hur skulle människan kunna strida med Satan? Satan skulle ta dig till fånga innan du ens hade börjat. Endast Gud själv kan strida med Satan, och på denna grund kan människan följa Gud och lyda honom. Bara på det sättet kan människan vinnas av Gud och fly från Satans band. Vad människan kan uppnå med sin egen visdom, auktoritet och förmågor är alltför begränsat; hon är oförmögen att fullända människan, att leda henne, och dessutom att besegra Satan. Människans intelligens och visdom kan inte gäcka Satans planer, så hur skulle människan kunna strida med honom?
Alla de som är villiga att göras fullkomliga har chansen att bli fullkomliga, så alla måste slappna av: I framtiden kommer ni alla att träda in i slutmålet. Men om du är ovillig att göras fullkomlig, och är ovillig att träda in i det underbara riket, då är det ditt eget problem. Alla de som är villiga att göras fullkomliga och är lojala mot Gud, alla de som lyder, och alla de som troget utför sin uppgift – alla sådana människor kan göras fullkomliga. Alla de som inte lojalt utför sin plikt, alla de som inte är lojala mot Gud, alla de som inte underkastar sig Gud, i synnerhet de som har tagit emot den Helige Andes upplysning och belysning men inte omsätter den i praktiken – alla sådana människor är idag oförmögna att göras fullkomliga. Alla de som är villiga att vara lojala och lyda Gud kan göras fullkomliga, även om de är lite okunniga; alla de som är villiga att sträva kan göras fullkomliga. Man behöver inte oroa sig över detta. Så länge du är villig att sträva i denna riktning, kan du göras fullkomlig. Jag vill inte överge eller eliminera någon av dessa bland er, men om människan inte strävar efter att göra gott, då förstör du bara dig själv; det är inte jag som eliminerar dig, utan du själv. Om du själv inte strävar efter att göra gott – om du är lat, eller inte utför din plikt, eller inte är lojal, eller inte eftersträvar sanningen, och alltid gör som du vill, spenderar pengar och har sexuella förbindelser, då fördömer du dig själv, och är inte värdig någons medömkan. Mitt syfte är att ni alla skall göras fullkomliga, och åtminstone bli erövrade, så att detta skede av verket kan slutföras framgångsrikt. Guds önskan är att varje människa skall bli fullkomlig, bli slutgiltigt vunnen av honom, bli fullständigt renad av honom och bli en som han älskar. Det spelar ingen roll om jag säger att ni är bakåtsträvande eller av dålig kaliber – detta är helt och hållet fakta. Att jag säger detta bevisar inte att jag tänker överge dig, att jag har förlorat hoppet om er, än mindre att jag är ovillig att frälsa er. Idag har jag kommit för att göra er frälsnings verk, det vill säga det verk jag gör är en fortsättning på frälsningens verk. Varje människa har möjligheten att göras fullkomlig: Förutsatt att du är villig, förutsatt att du strävar, kommer du till slut att kunna uppnå effekterna, och inte en enda av er kommer att försakas. Om du är av dålig kaliber, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din dåliga kaliber; om du är av god kaliber kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din goda kaliber; om du är okunnig och obildad, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din obildning; om du är bildad, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din bildningsnivå; om du är gammal, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med din ålder; om du har förmågan att visa gästfrihet, kommer mina krav på dig att vara i enlighet med detta; om du säger att du inte kan erbjuda gästfrihet, och bara kan utföra en viss uppgift, om det nu gäller att sprida evangeliet, eller ta hand om kyrkan, eller sköta om andra allmänna angelägenheter, så kommer min fullkomning av dig att vara i enlighet med den uppgift du utför. Att vara lojal, att lyda ända till slutet, och sträva efter Guds överlägsna kärlek – det är detta du måste åstadkomma, och det finns ingen bättre praxis än dessa tre ting. I slutändan måste människan åstadkomma dessa tre ting, och om hon kan åstadkomma dem kommer hon att göras fullkomlig. Men framför allt måste du sträva på riktigt, du måste aktivt pressa framåt och uppåt, och inte vara passiv i detta. Jag har sagt att varje människa har chansen att göras fullkomlig, och är kapabel att göras fullkomlig, och detta räknas, men om du inte försöker bli bättre i din strävan, om du inte åstadkommer dessa tre kriterier, då måste du till slut elimineras. Jag vill att alla skall komma ifatt, vill att alla skall få den Helige Andes verk och upplysning, och kunna lyda ända fram till slutet, för detta är den plikt som var och en av er bör utföra. När ni alla har utfört er plikt, kommer ni alla att ha gjorts fullkomliga, och ni kommer också att ha ett genljudande vittnesbörd. Alla dessa som har vittnesbörd är de som har vunnit seger över Satan och vunnit Guds löfte, och de är de som kommer att fortsätta leva på det underbara slutmålet.
Fotnoter:
a. Originaltexten lyder ”idag är det för att”.
från "Ordet framträder i köttet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar